EMILE ​early EMIgrant LEtter stories​
EMILE var ett EU-projekt med samarbete mellan Italien, Tjeckien, Polen, Sverige och Irland. I Sverige leddes projektet av Dan Malmsten på Kulturarv Östergötland med stor förankring mot Kindas kultur- och fritidsförvaltning, då det var brev från Kinda som låg till grund för det svenska bidraget. Projektet pågick under 2004-2005 där Sverige får betraktas som ”lead partner”. Syftet var att lyfta fram och jämföra några europeiska länders emigrantbrev, dess skillnader och likheter, nyttan av brevens berättelser för arbetet med vårt kulturarv idag. Det handlar om emigranternas egna berättelser, att i breven från den enorma mängden av utvandrare bli varse de personliga livsödena. De brevsamlingar som använts i arbetet har inbördes varit av olika innehåll och omfattning, men består mestadels av brev från Amerika till respektive land. Som slutsats av projektet skrivs följande i foldern ”Amerikabrev berättar”: ”Innehållet i emigrantbreven leder oss till kunskap om både nutid och dåtid. Vi kan i breven få historien om ”världens största folkvandring” berättad för oss med människornas egna ord.” ”Breven är en avspegling av människorna och deras egen verklighet. Kan då breven vara till nytta för att förstå dagens samhälle? Vi tror det. Dagens invandrare i Europa bär med sig en berättelse om hur och varför de kommit hit. De berättar om utanförskap i det nya landet, bostadssegregation, svårigheter att nå bra arbeten. Samma saker kan vi finna i gårdagens emigrantbrev. Att ge röst åt de erfarenheter som tidigare européer har gjort, är ett sätt att länka samman historia och nutid och ta tillvara den insikt, kunskap och förståelse som historien kan ge.”
Emigrantbrev i Sverige (Nedanstående text är utdrag ur EMILE-projektets folder.)
"Det svenska materialet bestod av 2 500 brev som samlats in i Kinda från 1960-talet och fram till nu. Det är en av de bäst ordnade samlingarna av emigrantbrev som finns i Sverige. Majoriteten brev är från Amerika till vänner och släktingar i Kindaområdet. Det äldsta brevet är från 1845 och det yngsta kommer från 1990-talet." Kindasamlingen består också av annat material som hör ihop med breven, såsom foton, vykort, tidningsurklipp etc.
​Eriks berättelse ger belägg för den eländiga standarden på emigrantbåtarna. Skeppen som bar emigranterna var till en början inte alls anpassade för passagerartrafik, (exempelvis briggen Suberb som Casselsällskapet reste med, som egentligen fraktade järn). I Irland kallades skeppen "Likkistebåtar".
Erik Johansson försann spårlöst i Amerika i slutet av 1850-talet.
”När vi hade varit där några dagar så losades ankaret tidigt på morgonen, jag och en svensk och 2:ne af besättningen war på däck, di öfriga war på sina rum. Där war fin lös sandbotten och stark wattendrag, dät blef en mycket hård stöt när sippet stöte emot det andra som stod för ankar, där blev en stor rädsla hos många, det som blef löst det blef sönderbråkt emot det andra på en sida förut, och grova järn bräktes af, då fick jag se att sippet Elisa war mycket gammalt, det war som en gammal tråsläga i en gammal timmermo, ytan ser ut att wara god, men inom ytan är rotnat så man kan peta det med fingrarna i mindre smuler, det war groft igenom som en wägg i ett gammalt hus, men timmermannen lagade det så det såg wäl ut…”
Ännu ett brev, som speglar hemlängtan till Sverige.
Chicago 1913 från Helga Jacobsson till vännen i Kisa
Kära Hilma,
Jag hoppas du ej tröttnar på att svara på mina brev, jag har skrivit till ett par flickor i Sverige men de har sedan tröttnat att svara mig, och det tycker jag är mycket ledsamt, hoppas du ej gör detsamma, ja lilla Hilma, jag tyckte så mycket om dig och jag hoppas du blir min lilla svägerska. Jag önskar jag kunde gå till dig, då det blir långsamt, man känner sig aldrig hemma här utan allt är främmande, det är ingen som kan föreställa sig hur dant vi har det i America, men ordet America låter för Sverige som ett riktigt guldland, men tacka vill jag det härliga Sverige där är man född, där är man uppväxt och där känner man sig hemma. 
​Det enda man tänker på här, är att spara pengar så man så fort som möjligt får vända åter till det älskade fosterlandet…Ja, jag har nu varit här i 8 månader. Tiden har gått ganska fort, och det är bra att det går fort, jag har så mycket arbete så jag önskar ibland att dagarna vore längre, hemma i Sverige tror de att flickorna har det så bra här men det är fel, man får i stället arbeta som slavar och i familjeplats är det mycket värre, de svänske flickorna får arbeta som djur, till börja med då de ej kan språket så om alla vore kloka så skulle de stanna i Sverige. Jag för egen del reste ju inte hit för att jag trodde det var bättre, utan det var ju för den jag älskar, jag har nu som först träffat honom, han var här hos mig i påsk men han stanna här endast en vecka, så nu är jag åter ensam. Han var mycket ledsen att jag ej ville följa honom till Canada, han ville ej jag skulle arbeta längre men det är ej roligt att flytta helst då man ej kan tala. Jag önskar att jag kunde få resa till Sverige i stället, nu börjar det blifva sommar då kommer jag mera ihåg Sverige. Hur roligt vi hade många gånger, men man få inte tänka på det ty då skulle man mista förståndet och det är detsamma var man är, motgångar och bekymmer har man i alla fall.