Den tidiga emigrationen

Före 1840 skedde ingen nämnvärd emigration från Sverige vilket till stor del berodde på att man var tvungen att ställa en pant om man skulle lämna landet. Detta gjorde att det bara var rika och affärsmän, som kunde bosätta sig i andra länder. Irländarna och tyskarna var de i Europa som först emigrerade till Nordamerika, därefter kom svenskarna. De sökte sig till de idag välkända svenskbygderna i Minnesota , Wisconsin och Iowa. Ett stort antal bosatte sig även i städerna och Chicago hade vid sekelskiftet 1800/1900 så pass många svenskar att den kallades för Sveriges tredje största stad.
Emigranterna skickade hem pengar till släkten, som inte sällan använde dem för att själva resa över till Amerika. Till en  början var det oftast hela familjer som utvandrade, även med drängar och pigor. De tidiga resenärerna återvände mycket sällan till fäderneslandet, säkerligen på grund av att resan var så eländig och lång.
Ensamutvandringen ökade när kostnaderna för resorna minskade. Drängarna och pigorna som sökte sig till Amerika på egen hand fick också hyggliga jobb, pigorna ofta i familjer. Amerikanerna tyckte att arbetskraften var hederlig och renlig och svenskarna fick ofta reglerad arbetstid med kanske en dag ledig i veckan.

Kisabygdens tidiga emigration

År 1835 kommer en apotekare Carl Gustaf Sundius till bygden. Han har fått tillstånd att ta över apoteket i Kisa. Sundius är utbildad i Tyskland och Danmark och han drev en tid ett eget apotek i Köpenhamn. I Tyskland mötte han de radikala idéerna och drömmen om "frihetens land", Amerika! Innan han kom till Kisa befann han sig också i Vadstena under den svåra koleraepidemin på 1830-talet, där han blev känd för sin empati. Sundius var hängiven åt politiken och älskade att diskutera, av en samtida kallades han för den politiska apotekaren. Han vurmade också för den enkla, utsatta människan som han tyckte var satt under förtryck av de styrande. 

Hur ser förhållande ut i Kisa och Kinda härad vid denna tid?

​​Kisa och Kinda härad är överbefolkat och skatterna är högre än i något annat härad i Östergötland. Enligt ett brev från Carl Gustaf Sundius till sin son år 1853 bränner bönderna brännvin av sin mesta säd och potatis. Ofta fick de arbetande betalt i brännvin och superiet var allmänt. Det var utbredd fattigdom och den missväxt som under andra halvan av 1800-talet drabbade landsbygden ledde till hungersnöd. Var man en fattig bonde, torpare eller dräng, fanns ingen möjlighet att förändra eller förbättra sitt liv i Sverige där det rådde ett socialt, ekonomiskt och religiöst förtryck.​ Landshövding Henning Hamilton skrev följande i sin Embetsberättelse för Östergötland år 1842-1847 "Jordägarna pålägger sina jordtorpare skyldigheter som föga motsvaras av torplägenheternas förmoner. Och med den dagspenning som gives åt arbetaren, förmår han ej att försörja sig med hustru och barn."

​Mötet mellan Sundius och Peter Cassel

​Till denna bygd med dessa livsvillkor kom alltså Carl Gustaf Sundius med radikala tankar som ännu inte slagit rot i häradet. Men det berättas, att en iskall, mörk vinterkväll kommer en man in på apoteket, Sundius börjar samtala med mannen och finner honom myckert intressant. När mannen slutfört sitt ärende, glömmer Sundius övriga kunder och följer med honom ut, utan hatt eller rock trots kylan. Helt uppfylld av att inpränta sina idéer om frihet från förtryck i denne bonde, går han med honom hem till hans bostad i Bjerkeryd strax utanför Kisa. Bonden är Peter Cassel.


"Vi har inte hittat något foto på Peter Cassel, här illustrerad av Anna Helldorff."